Ooopss, för mycket vatten.

Första hjälpen verkar fungera.

...och en stickling är tagen.

Slutsats: Ge aldrig upp, pelargonerna är segare än man tror, och vattna lagom!

Varför måste ni ha så mycket pelargoner?
Det undrar jämt mina stackars föräldrar som tvingas ta hand om
blommorna när vi reser bort.
Jag vet inte, svarar jag. Några hundra pelargoner är väl inte så farligt mamma, eller hur?
Min ömma moder suckar.
Kanske är det för att det är något speciellt med pelargoner?
Eller är det för att vi just inte har någonting annat för oss än att vattna?
Eller kanske är det för att varje blomma är unik?
Eller är det för att jag tycker att mina föräldrar behöver sysselsättas?
Jag vet inte!
Det enda jag vet med säkerhet är att vi är förtjusta i pelargoner.
Väldigt förtjusta.
Pelargoner har funnits i vårt Hunnhus i många år.
Min allra första pelargon var en röd rosen som senare visade sig
vara en Red Rambler. Jag hade den i rätt många år innan jag blev förgiftad
av pelargonbacillen.
En torsdag i februari 1998 sent på eftermiddagen vid klockan 17.13 upptäckte jag
att det fanns fler sorters pelargoner än min röda rosen.
Jag köpte några här och några där som jag tyckte var fina.
Alla utan namn som de oftast var på den tiden när man shoppade på plantmarknader.
Men så sprang jag på Mr Wren och då var det kört.
Han öppnade en helt ny värld för mig. 
Aldrig kunde jag ana att man kunde få ett sånt begär efter pelargoner.
Nu trängs det pelargoner överallt.
Badrummet har vi riggat om till växthus med specialbelysning och stora bänkar
(vi har ett duschrum som tur är).
Det blir bara fler och fler.
Favoriterna är och har alltid varit miniatyrerna.
Jag blir mild till sinnet av att se den lilla Ambrose blomma med tolv blommor
en ruggig oktoberdag!
Att ha både hundar och pelargoner har sina sidor.
En sommar för några år sedan körde det ihop sig ordentligt.
Helt plösligt hittade jag en märklapp på gräsmattan.
Åhå, hur har den hamnat här, funderade jag.
Två sekunder senare hittade jag en till, och en till och en till och…
En hel drös lappar låg utspridda överallt.
De var alla konstfullt utsmyckade med ett mönster som gjort av hundtänder.
Det visade sig att pelargonmarodören Viggo hade roat sig med att dra upp märklapparna ur alla krukor han kunde hitta.
En säsong senare har jag lyckats para ihop alla lappar med rätt pelargon.
För tips, skötselråd och annat trevligt rekommenderar jag
Pelargonsällskapets sajt. Sidan har ett mycket aktivt forum.


Bilden högst upp till höger föreställer Järbo.
En "gammal" svensk zonal.

Bilden i mitten förställer Matilda.
Oxå den en "gammal" svensk zonal.

Bilden längst ner föreställer Blekingeflickan.
Det är en gammal engelsk pelargon.